Daniel Blomberg

Historien om den Gyllene Tavlan.

Jag går längs California street. Det är soligt men blött. Det har regnat hela kvällen, men luftfuktigheten har inte tagit vid det minsta. Tvärt om, det är lätt att andas, det är kul att vara i San Francisco. Jag böjer av in på en mindre gata, där en aningen påverkad man står och frenetiskt spelar sin luftgitarr. För att köpa en lätt poäng frågar jag min vän om han tror att den är nyinköpt. Vi skrattar lite. Jag frågar vad han skulle gjort, om han någon gång hamnar på den där kalla hårda botten som utan tvekan är väldigt populär här. Han tänker inte länge innan han slänger ur sig; att han hade köpt sig en spade. Med en spade kan jag gräva ett stort hål och inreda detta efter behov. Det skulle kanske skulle vara skönt ändå. Bara bry sig om det mest primitiva. Jag undrar om han tror att han hade börjat öva upp sina färdigheter inom något ämne? Rita. Jag hade ritat. Blivit väldigt bra på att måla och rita. Det skulle också vara min väg ut, fortsätter han. Jag hade sett till att skapa mig en egen stil, en som beskriver livet från botten. Är inte det lite cheesy och kanske gjort då? Nej, sånt får folk aldrig nog av, speciellt inte om du är Svensk. Jag hade målat en bra tavla, visat upp den till någon gillat den. Jag hade tiggt till mig tillräckligt med pengar för att ta in på ett hotell med spegel och dusch, gjort mig fräsh och nailat den där jävla intervjun. Var det inte du som ville bo i en container? Nej, svarar han. Men det låter som en person jag hade gillat.

Tre trappor upp. En avklädd sal med stengolv och gamla betongväggar får liv genom otroliga målningar. Målningar och teckningar gjorda av studenter. Det ger inte direkt motivation. Bara ångest. Jag tänker på vad det blev av dom där människorna. Dom som måste ägnat stora delar av sina liv, stora delar av sin energi, sina intressen och sina pengar till att få de där förbannad strecken så perfekta. Vad har det blivit av dom? Jag frågar en lärare. Dom går kvar på skolan. Det är andra års elever som gjort dessa tavlor. Jag nickar med ett leende och en lätt suck. Obskyra jävlar!

Mitch Gibson är överhuvudet av denna lektion. En lärare i Sketching for Communication som i förra veckan fick ett ‘telefon grattis’ från självaste Steve Wonder. Han är ovanligt stilig idag. Lite funkig, men ändå medelåldersprydlig. Hans gråa skägg är en replika av en get och pulisongerna hans sträcker sig grova långt ner över båda kinderna. Han har stora Manchesterjeans och en ljus cardigan. Den ser varm ut. Det ser behagligt ut. Hans mössa är det som sätter honom i det mysiga facket av intryck. Han är en bra kille, med många historier och han älskar att berätta dom. Det gör han dessutom bra.  

Idag väljer han att berätta den om när han först fick ett verk publicerat. Det var förmodat ett par år sedan. Han är troligen nära 50 nu och kommer från en väldigt annorlunda familj, som han själv säger. Förvänta dig inte en intervju här, jag skriver bara som jag kommer ihåg från alla hans spontana sagostunder. Han växte upp med en mor, en far och en bror. Dom reste mycket och han berättar anekdoter om nästan alla platser som någon av amerikanerna i klassen kommer ifrån. Han berättar om ett liv i ett baksäte. Om lekar. Hans favorit kallar han ‘over emphasizing sounds’. Den går ut på att du försiktigt tappar ett av dina fingrar mot låret och låter ‘BOOOOOOM’ med en kraftigt dramatisering av basljudet. Sen går det snabbt över till den andre. Jag får en känsla av en ganska uttråkad kille. Men jag tror jag har fel. Det här är en man och var en pojk, som alltid haft lugnet som bästa underhållning. Det finns inget som kan göra denna herre uttråkad, jag tror alltid han kommer hitta ett sätta att underhålla sig själv. Och förmodligen lärde han sig det i baksätet på den smutsgåra kombin hans far körde runt honom i.

Han sätter sig tillrätta på en av de pallar som erbjuds. Han samlar klassen runt ett staffli och ska berätta för oss om ‘The Golden Ratio’. Vad är nyttan med denna regeln?

Han börjar från början. Från andra sidan bron, där han envisas med att bo, trots en förmodad stabil inkomst. Han har tidigare visat upp otroliga skisser av personer på tåget, berättat om gamla russin-asiater som tvingat honom att bära tunga väskor innan jobbet. Om utställare och om fantastiska utsikter. Där startar han. Han åker in emot staden. Hans mor har fått 40 000 dollar av en avlägsen släkting från Boston och ger honom hälften. “Gå på college och få dig en utbildning”, hade hon sagt. Hans dröm hade alltid varit att gå på konst skola, och han berättar förundrat över barnaminnen av tavlor hans ganska snedvridna mormor hade haft hemma. Han trillar i alla fall in här en dag. På Acedemy of Art. Han bryr sig inte om betyg säger han, det hör inte riktigt hemma här. Vill man bli bättre är det bara göra så gott man kan, varför ens försöka leva upp till något, det går ju inte göra bättre ändå. Han är väldigt varm när han berättar och han fortsätter med att beskriva skolan. Alla fantastiska elever. Alla lektioner han hade och lärare han avgudat. Jag sitter ihop sjunken på min pall och låter honom måla upp en bild. Av ett liv. Han gör detta otroligt bra och det slår mig flera gånger vilken fantastisk berättare han är. Han varierar skickligt tonlägen, han varvar coola, förstärkade ljud med djupa beskrivade ord. Han är superlativens mästare! Han ställer snabba, välplacerade frågor och går vidare i helt rätt takt, när han själv besvarar dom. Han är helt enkelt av den där perfekta konstnärs-typen. Den alla vill bli, men så få lyckas med. Jag avundas för en sekund men släpper snabbt tanken och lyssnar vidare.

Spring Contest, that’s the place to be youh allh, säger han och vevar lite med handen. Spring Contest är en tävlig för elever på skolan. För att få delta måste en lärare i ditt område rekommendera dig och där igenom får du en plats. Många stora namn kollar på elevers verk här. Inte bra konst, utan hela skolan deltar. Det bjuds med andra ord på allt från reklam till 3D animationer. Han säger sig ha insett detta tidigt och gjort allt för att få vara med. Han kom in redan efter första året. Han beskriver sin enorma stolthet och rådnar nästan lite när han berättar hur han överdrivet muntert predikat om sin tavla för intet ont anande förbipasserande. Han var trots allt bland dom sämsta i hela lokalen. Det inser han nu. Kanske även då. Men det gjorde inte så mycket. Han var glad att få vara med. Han bestämmer sig för att vara stolt, ändå.

Ett år går snabbt, och det gör två också. Och när han kvalar in för fjärde året i rad, då bestämmer han sig för att vinna. Han har fått nys om något som kallas för ‘The Golden Ratio’. Det är inget han har orkat bry sig om det minsta, då det till viss grad involverar matte. Men när han börjar läsa om det märker han att många kända konstnärer har använt sig av detta. Han börjar bli nyfiken och bestämmer sig till slut för att ändå använda sig av den där formeln till sin tavla. Han vandrar ner till sin lokala konstbutik. Han inhandlar ett ryskt överdrag, en ram och ett par nya penslar. Han blötlägger den ryska linneduken och låter den torka, drar den med bestämd hand över ramen. Noggrant. Han finular med det tills den besten är rak och redo för action. Han börjar måla. Jag har inte den jävla blekaste, men jag vill se en koncentrerad och spänd min, med en frenetisk och avslappnad handled föra pensel från duk till palett. Jag vill se svett och jag vill se ångor i motljus. Jag vill se tomma tonfiskburkar och en halvfull flaska whiskey. För det var så han beskrev sitt verk. Det bästa han någonsin gjort. Det var starkt. Han var nöjd. Och då krävs det både svett och tonfisk, eller hur? NU är det tävling!

Han vinner inte tävligen.

Han kommer inte ens tvåa.

Men han säger sig vara ganska nöjd med att faktiskt fått vara med, ännu en gång. Jag vet att han ljuger. Han börjar fippla med skägget. Det där skägget som ALLA i lokalen garanterat har suttit och suktat efter att få rycka i. Det där skägget som ger både karaktär och aura. Han har rört det en enda gång innan. Jag vet, för att det har retat mig. RÖR SKÄGGET! Varför har du det om du inte tänkt pilla med det?! Så, han ljög. Tro fan han ville vinna. Men det sa han inte.

Han går nu sista veckan i skolan och ska snart börjar ‘jobba’. Det är såklart en instabil framtid som väntar runt hörnet. Han går förbi ett bord med broschyrer från skolan. Han tittar snabbt till och går vidare, men stannar därefter abrupt upp och vänder om. Han tar upp en och kollar noga. Det är HANS tavla. HANS! Och den är publicerad. På en jävla broschyr, visst, men det är tryckt. Någon har valt den, någon har granskat den, någon har skickat iväg den och någon bläckig kille har tryckt den. Hans första publicerade verk. Men. Nu råkar det vara så att Academy of Art ramar in hela den här staden. Det finns bokstavligen tio byggnad för alla ämnen, och vart du än går, från North Beach till SOMA kommer du se reklam för skolan. Den reklamen innehöll denna gången tavlan.  Den syns runt om i hela stan, på affischer, på bussar och den är med i all marknadsföring i över ett år.

En rik känd man som han inte vill nämna vid namn, köper hans tavla. Den går för ett hemligt pris, men ett pris som betalar många hyror framöver. Han tar emot samtal från människor som ingår i ‘the circles’ av den här personen. Det är så det fungerar bland dom där, säger han. Han målar nu sin egen konst och lever gott på det.

Så.

Var den där Golden Ration till någon nytta? Alla skrattar. Men han byter ton och frågar sig själv högt: ‘Jag vet inte’. Jag fattar den fortfarande inte riktigt.

Inspires. Advertising.

I think a lot. I think often. I enjoy doing it. I often find my self influenced by people that, in a somewhat creative way, try to make sense to something. Something that makes people listen, or something that make people bored. It does not matter. The feeling is equal.

What I feel is a curiosity towards things I might practise everyday, but I never gave any attention. I never stopped and said, why? Some are plain, some are big, some are smart and new, some are old and established. Some I want to change, some I want to keep. It can be said that this is part of nature, and I agree. The will to make sense to people, to cultures, to you, is everything we are. Everything we know. From the smallest particles, to the biggest planets.

Most of us are aware of different accents, but we do not reflect to much about why we have them. The same way of thinking goes for everything we buy. Why do we feel anger or love towards a brand? I think it comes down to an eternal search of endorsement. A search of a feeling of being in charge, in understanding. It is very interesting how much effect a funny and interactive Youtube-clip can have, as long as it follows what we want to see. A commercial with a sword, slowly cutting a persons arm open, would not be a natural part of anything we stand for. We would hate that very AD and we would hate the brand even more. Yet, it is what a sword does to an arm. Yet, we would buy a sword if we ever were in need of one. And yet, we would never blame the sword. One small anecdote that influenced me, and also made me write this text, is when Frank Zappa, in Germany, abruptly leaves the stage with the words ‘you did it again, you bastards’ after screaming Hitlers ‘catch phrase’ til the audience responded. It is a drastic example, but also clear. We follow something that appears normal. Something that makes us not only part of, but also in charge of the world. A world we understand. For me it is inspiring to try to be aware, because that is one thing I will never fully be. For me, that is advertising.   

Who am I talking about?

It is night. A fresh and happy night. It is a night at South Beach. The clubs are filled to the rim and once exotic, but now used pineapple drinks are floating in the ocean. This is a special day for some people. A day you would want to use your most grandiose pants, along with your new polished shoes. One of those days everything matters, and nothing can bring you down. But in the same way, it is a tense day. More tense than both super bowl and the world cup final added together and put in a jar just waiting to explode. One of those days.  

A man is sitting alone in the sand. He is a humble, yet adventurous old man. This is a day he should of been looking forward to. This is his special day. But judging by the look of his face, one can feel he does not belong. He asks himself why he is really here. You understand, he is a man of moments. He appreciates people. Sitting down with people. Listening to people. Real people. In his mind, he was never anything special. He just got lucky. Yet he is here. Waiting to be awarded. To be something special. Something special for some people. But not real people.

He is sitting in the dry sand and imagines the pale city light behind him, slightly reflected in the tiered ocean floor. He feels calm and confident, but a feeling of sadness is growing within him. There is a boat breaking the view in front of him. He can hear it, but not see it. It catches his attention by its odd sound. The water is still and clear but the boat seem to break the water in the rhythm of the first five seconds of his own song. A song he wrote and now getting a price for. Wonder what the boats name could be. He wonders how it is to be out there, watching the long shoreline of this artificial beach. Does it look just as plastic as it is? He wonders who they are. Why they are here. Would they estimate who he is, based on what he has done? Or would they just take him for a simple man? A sudden burst of light seem to appear in his eyes. It is dark but still bright. An intense pressure he never felt before. The sadness is vanished and the old mans craving for adventures takes off. Gently he unties his gleaming shoes and flicks them in the sand. His face looks firm and the old man starts to swim, realising the boat might be far, far out. But he is proud. He does not live in a pastime paradise.

Rotlös grupp på 'The Academy'

Jag kommer ihåg en gång när jag var i Norge. Jag åkte bil över alperna. Det låg en för stor traktor framför och plöjde asfalt. Mosade förbigående får. Den svängde inte ens i kurvor. SÅ stor var den, och sakta gick det. Fan så sakta. Det gick så sakta att man börjar känna sig rotlös, missanpassad och tillsut uppgiven. Det går bara inte göra något åt detta. Och det går inte förklara vad han gör HÄR.

Idag började jag en ny skola. Den är belägen här i San Francisco, homosexuellas huvudstad och full med asiater är fördomarna jag tampades med när jag gick av planet. Det finns väl viss sanning. Eller. Det finns väldigt mycket sanning, med tanke på att 80% av de drygt 300 elever som samlats i salen faktiskt maler torra ordvitsar på kinesiska med varandra samtidigt som de diskutera vilken av de obligatoriska grupperna de ska joina.

Men.

Inte heller det andra stycket innehöll min förundran. Jag undrar vad personerna gör i gruppen ‘homos and lesbians’. Vad gör dom där som är SÅ mycket större än att välja en subgrupp? Är det alltså inte intressant nog att bara börja springa, om man nu då vill springa? VAD pratar dom om på gruppmöterna, hur många ämnen kan man generellt få tag på till agendan? Är det krystat? hmm…

Jag får precis samma känsla som när jag är bakom en stor jävla traktor i Norge. Blir bara uppgiven och förstår inte. 

Uppdatering på allt. Livet! Lägenheten står här nu. Tom och...

Uppdatering på allt. Livet!

Lägenheten står här nu. Tom och orörd. Tom på både minnen och händelser, olyckor och lyckor. Den finns inte än. Men det ska vi snart ändra på! Amerikanska persienner skymmer det regnigt gråa vädret utanför, men annars är det väldigt ljust här inne. Och ljusare kommer det att bli. Vi har äntligen en egen lägenhet, i ett område med frånvaro av både pistolskott, polissirener och ekande skrik. Vi kommer trivas galant!

Kort om vad San Francisco gör med mig.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Vad jag går igång på. Vad som får igång den där, annars ganska kräsna, gnistan. Men den här staden drabbar mig. Något enormt. Jag får en något av en halvkriminell Lennart Hyland känsla, på ett väldigt vitalt sätt. Den engagerar och pulserar men med slummermöjligheter alldeles runt knuten. Det har varvats upplevelser i svart stor escalade till idylliska hus, förmodad dödsskjutning till skämmande (bokstavligen) uteliggare och givetvis står en stor fet röd bro mitt i allt. Och då har det bara gått en eftermiddag.

Ja, jag kommer åldras fint i den här staden. 

Del ett av del ett. Amerikat.

USA står på min agenda. Känns spännande och lite äventyrligt. Ny stad, nytt land. Det vanliga kan jag tänka mig, för alla er som redan flyttat någonstans. Det finns människor i det där ladet också. Konstiga sådana. Utländsktalande profiler som i sin multi-kapitalistiska värld, ibland glömmer att andas. Men nu måste dom. För det är val. Det ser jag fram emot. Så, framöver tänker jag i huvudsak leta upp mystiska föremål, ta kort på udda hustak till min mor och samtidigt lägga fokus på reklam. Kanske berättar jag också om vardag. Det blir väl alltid så. Eller. I alla fall om du gillar Alex Schulmans sätt att blogga. 

Det kommer bli spännande! 

Ett försök att sälja med en kort liten saga

An ordinary tale usually starts with ‘once upon a time…’. This one starts with an ordinary tale. A tale that takes you from wherever you are, to Miami. It takes you to one of those days when all the clubs on South Beach are filled to the rim. A day you want to use your most grandiose pants, along with your newly polished shoes.

You are now familiar with an insecure but adventurous old man. This is a day that he should have been looking forward to. It is a special day. However, judging by his look, one can feel he does not belong. He asks himself, why he is really here? He is one of those typical quiet sailing types; he doesn’t feel quite right here on the South Beach. And yet he is here.

There are people waiting inside. Important people. People he do not feel like meeting, be judged nor appreciated by. There is so much he wants to tell them, but his clear state of mind refuses to let him. His phone is constantly calling. His blurry mind will not let him answer. Why is he sitting here listening to the ocean constantly swelling?

Sitting in the dry sand, watching the pale city lights behind him reflected in the tiered ocean floor. He feels calm and confident, but a slight feeling of sadness is growing within him. There is a bright boat breaking the view in front of him. He can, by routine, easily spot its fishing qualities. He imagines what it would be like out there, watching the long shoreline of this artificial beach. Does it appear just as plastic as it is? He wonders who they are. Why are they here? Did they catch anything? Does the complement share the same fondness to rum as he? Would they estimate who he is, based on what he has done? How will he ever know?

The sadness has vanished and the old man’s craving for adventures strikes him. Gently he unties his gleaming shoes and throws them in to the sand. His look is firm and the old man starts to swim, realising the small fishing boat is far, far out. But he will not stay here. He does not belong.

Nokia offers him an answerer to all his questions. With the new Nokia N8 it is easier to belong. 

(logo)

Nokia

Connecting people 

En Förlisande Ledarstil

Kim Jong Il - The Best of…

Jag skrev tidigare ett inlägg om Barbara Demicks förfriskande bok ‘Inget att avundas’. Den handlar om livet i Nordkorea och jag tänkte ta upp lite saker som deras fantastiske ledare säger sig ha gjort.

Till att börja med är denna korta herre född i Nordkoreas mest kända berg. Mt. Paekdu. När han föddes här tändes en ny stjärna och dubbla regnbågar korsade över himlen, samtidigt, sägs årstiden gått från kall och ödeläggande vinter, till en varmare och hoppingivade vår. Sägen och myter? Nejdå, detta är taget från historieböckerna som alla mellan 7-12 läser. 

Som Nordkorean, uppväxt under 70-90-talet Nordkorea, har du vant dig vid de speciella kläder du ofrånkomligt måste klä dig i. Tyget är stelt och främjar allt vad skavsår heter; färgen är grå. Kim Jong Ils instiftande av dessa kläder, sägs, vara ett mode som spridit sig utanför Nordkoreas stikt bevakade gränser och hyllats lika mycket som Kims egen ledarstil(!).

Likt många Amerikaners förkärlek till “dubble bread with meat”, fastnade även Kim Jong Il för denna rätt. Han införde ‘hambörjaren’ i syfte att ge studenter och akademiska lärare kvalitetsföda. Han är, tillskillnad från de ‘Amerikanska blodhundarna’, onormalt beroende av saker. Inte så heller hambörjare såklart. Han sägs en gång ha trillat av en häst och efter en längre period av smärta börjat bli beroende av Painkillers. För att inte vara utstickande onormal, eller helt enkelt behöva lägga av, tvingade han sina närmsta män att varje dag också injicera doser av samma drog.

Långsiktiga lösningar är som ni kanske redan fattat, något som står högt i den evige ledarens ögon. Och just lång. Ja, det bör du vara. Om inte? Tja, alla korta eller på något sätt handikappade människor var ombedda att samlas vid en viss plats under en viss dag. Dagen var marknadsförd som “World Festival of Youth” utåt. Inåt å andra sidan, var det dagen då Nordkorea införskaffade sig sin egen version av Robinsson. Alla som deltog i eventet blev skickade till en ö, behandlade med speciellt framtagna droger, som förhoppningsvis skulle lösa deras fatala handikapp. Om inte. Ja, då slapp i alla fall nästa generation att riskera att drabbas av samma defekter.

Golf? Ja, jag tror alla redan är medvetna om detta stordåd, så jag låter siffrorna tala. 9 Hole-in-One med otroliga 39 slag under par. För att sätta det i relation: Tiger Woods personbästa är 11 under par. 

Svält. Nordkorea är ett land och har under långa perioder också varit ett land i svält. Barbara Demicks bok tar upp många exempel där många människor dör, i direkt anslutning till att barken och gräset tagit slut. Officiella siffror visar att 2 miljoner människor dog under 90-talets svält i Nordkorea, men troligen är även dessa siffror inte heller korrekta.

Men att vara ledare är ett tungt jobb, och lite kan man väl få unna sig? 

Kim Jong Il är ett stort fan av Cognac, Hennessy, för att vara resolut och tydlig. Han är, med sina årligen spenderade 850 000 dollar, Hennessy’s överlägset bästa kund. 

En sista sak jag vill trycka in i denna faktadrogade text, baserar sig i det enorma hat Nordkorea har för sina grannar i Syd. 

På gränsen mellan Nord- och Sydkorea ligger ett hus, där diplomater och annat samlas för att diskutera allt från bistånd till kärnvapen. Genom detta rum, över bordet och ner på golvet, går en distinkt linje som visar på vilken sida du befinner dig. Varje land har en stol, med en flagga framför. För att få en bättre genomslagskraft i förhandlingar, krävs som alltid en stor dos av pondus. Vad Nordkoreanern, med sin blygsamma längd, gjort för att lösa problemet med pondus är att såga av stolarna på motsatt sida ett antal centimeter, samtidigt som de själva sitter på klossar. 

Nästan lika intressant är det ‘flagg-krig’ som startade genom dessa samtal. Det hela började med flaggor vid bordet. Men pondus som sagt. Pondus. Genom att göra sin flagg lite högre, inges mer pondus! Inte sant? Sydkoreanerna hängde hur som med på denna kapplöpning, vilken slutade inte allt för lång tid senare, med en 250m hög flaggstång på Nordkoreansk mark. Världsrekord! 

Vad Nordkorea inte har slagit världsrekord i är mänskliga rättigheter. Frågan är hur länge detta land faktiskt kan bestå. 

Peter Sellers har aldrig sagt 'Oj'

Futiliteter i språk är precis vad jag vill att den här bloggen ska ta upp. Så jag tänkte att, jag tar en för laget, jag tar upp det.

I Svenska språket, som jag ändå är vassast på i min inte allt för fyllda språk-portfölj, kryllar det av olikheter i vad vi säger, men, vad vi egentligen menar. 

En sådan petitess är hur det klassiska ‘oj:et’ ständigt kommer krypandes, så fort något oväntat händer. Kanske framför allt om en främmande människa också är involverad i dina klumpigheter. Säg; Du stöter emot någon på ståplatsen i bussen, krampaktigt hållandes i en av de där nedsvärtade slemklumparna som hängts upp i taket. Du kan inte göra så mycket, vafan, bussen beter sig som att det vore ett testlopp på Nürburgring och verkligen, ursäkta, men det var inte meningen att lite halvlamt stöta till ditt ben. Så tänker du. Möjligen. Ut kommer däremot ett: ‘Oj!’.

Tar vi det ett steg längre, skulle du också kunna slänga ur dig ett ‘oj!,oj!’. Det kan nästan tolkas ta ned betydelsen av ett enstaka och mer hjärtligt ‘oj!’. 

Är jag otydlig? 

Säg då. Du lär känna en lång dvärg som gillar gula byxor, precis som du. Ni lyssnar på samma avdankade hiphop och tycker att Peter Sellers är så “JÄVLA SPOT ON!”. Ni träffas på någon mystisk gårdsfest genom några stressade ‘oj!’ efter att ni krockat på väg till toaletten. Solen börjar gå upp och ruset börjar såligen avta. Ni tar upp era indipendent-iga Nokias från -97 och byter nummer. 

Nu.

Efter lite frenetiskt knapprande fram och tillbaka, där ni nästan har pervers koll på vad vardera har gjort den gångna veckan, avslutas ett första sms med: “Pusspuss”.

Just “Pusspuss” är alltså inte ett så laddat uttryck som “Puss”, vilket fortfarande betyder att ni står på de lägre pinnarna på stegen. Ett enstaka ‘Puss’ efter bara en vecka skulle riskera att skapa en fragmenterande reaktion, som: “Gud, vill han/hon sova här snart med eller?”

Därmed, ljuder likväl ett “Oj, Oj” mindre stark i en främlings öron, än ett enstaka och kordialt “Oj!”.

Varför är det så?

Fråga inte mig. Jag bara observerar. Det jag kan tycka mest uppseendeväckande är just själva oj:andet. Ett ‘Ursäkta’ eller för att inte tala om ‘Förlåt’ har en så mycket starkare och intimare laddning, så att säga det till en främling är som att sitta och kolla på barn på ett dagis och slänga ur sig ett ‘Nej inget av dom, jag bara kollar’ på frågan ‘vilket är ditt?’. Det uppstår en pinsam och brådskande stämning.

Inte öst, inte väst och definitivt inte syd.

Kort boktips!

Barbara Demic jobbar för L.A post och fungerar som Sydkorea-korre. Hon har under sju år jobbat med att hitta Nordkoreanska ‘drop ofs’ för att kunna återspegla en trovärdig bild av det Nordkoreanska vardagslivet. Den högsta klassens styrande tvång tvingar folket ner i både massgravar och arbetsläger. Samtidigt som de varje dag, på ett alltid lika hängivet vis, stiger upp på morgonen, ovetande om landets alla problem, för att damma av de enda två tavlorna tillåtna av staten att pryda väggen. Kim Il Sung och Kim Jong Il hjärntvätten är hidöst ondskefull.

Än dock. Det alltid lika problematiska med sådana här återberättelse historier, är att läsaren undermedvetet kan lugna ner sig med att det i alla fall slutade bra för dessa sex personer vi fått följa. Något som är otroligt svårt för författaren att gå runt, givetvis, men det skapar onekligen en trygg känsla, mitt i all missär.

I korthet. Boken, ‘Inget att Avundas’, blandar fantastiska historier med osannolika vardagsfakta och är ett absolut måste i allmänbildningen. 

Svenska Politiker Får Inte Lika Sexig Publicitet

Klä av dig - In the name of Putin!

Rysslands mest gediget glänsande sex-symbol råkar också vara deras premiärminister, och det är inte en slump. Han bygger sitt ‘SymbolCV’ på saker som ubåts djupdykning, stridsflygplans-chaufför och lite annat supermycketmermatchoänpersbrantnågonsinkommerhärleda. 

Så, som PR-byrå kille med solblekt, okammat hår, svarta mediebrillor och ett par svindyra jeans som ser ut att komma från ett lastbils-honkatonk utanför Texas, tänker du givetvis i banorna: Naket + Putin = Win!

Nu var det inte just denna killen som drog igång idén, utan ett par Putin-fanatiska ryska damer, men helt klart med samma tänk. De beskriver sig, på det österländska mystiska språket, som snygga, intelligenta och Putin-främjande. Idén är att du ska filma dig själv, när du klär av dig ett, eller frivilligt många, plagg från kroppen. Detta ska givetvis leda till en populärare Putin inför valet 2012, vilket fortfarande återstå att se om han ställer upp i. 

Nudå till Sverige. Vart var en viagra-preppad Göran Persson i tight trikå, fastbunden runt en centralt belägen stolpe, året innan valet 2006?! Varför nöjer sig Bildt med att bara  spela lite skivor under Almedalsveckan? Jag menar, srippstänger vet jag minsann att liberala killar kan hantera (internskämt). 

Svenskar bränner pengar. Ryssar släpper vattenbomber. Det är det som gör dom lite sexigare! 

Källa: http://www.youtube.com/watch?v=gG2XV2n9efc&feature=player_embedded

Det var så roligt...

…jag måste berätta (och skratta lite för den delen). 

Skratta är kanske fel uttryckt (…och vem har motivationen till att ändra såhär pass långt in i texten?!), jag ville mer lura fram en skadeglad, småleende känsla. Nergottad i en stor gryta av maliciös illvilja (den du!).

(Parantesernas första stycke är nu slut och jag börjar på nästa)

Jo, lite bakgrund. Öl. Medis. Cykel. Påväg hem till ‘casa del…typ vid KTH’. Cyklar för första gången på min nyblivna damcykel Kattla. Försöker mellan halsblossen få ur mig några torra visslande toner och samtidigt hålla koll på alla bilar. 

Når fram till korsningen vid MAX, kungsträdgården, och följer efter en buss rak igenom. Den planerade rutten, rakt fram, avbryts abrupt av en stressad och illtutande taxi-chaffis, men jag och en äldre pustande herre lyckas väja. Bilen fastnar i en kö lite längre fram, och jag piskar spontant till sidorutan med handflatan.

Tänker inte mer på det för en sekund. Tja, kanske två. Inte mer. För sen kommer en avskalad och vältränad, ljus och JÄVLIGT ARG ryss springandes lika fort som han skriker högt. Han hinner ifatt min otränade Kattla och drar tag i oss. Mest henne. Stackarn. 

Han skriker något i form av, och jag citerar: “blablblablaIDIOTblablaPENGARblablaPERSONNUMMERblabla”. Vi kommer inte längre än att jag försöker lugna ner honom, förklarar varför jag blev arg men ber om ursäkt. Klockan är ändå tre på natten och jag känner att min jobbdag kan bli onödigt lång om jag inte kommer hem snart. 

Men detta är en ihärdig kille, som minsann vet sin sak, eller rätt, jag vet inte vad han trodde han visste faktiskt. 

Vi avbryts av att en vakt, ovanligt stillsam och med lugn, ganska obrydd ton uppmanar oss om sin närvaro. Nu äntligen tänker jag. Men icke. Vakten frågar (ska vi kalla honom Cevin? Lite retligt, jävligt och drygt sådär med C istället för K) Cevin om det är hans taxi som är där nere, han pekar nedåt gatan. 

- Ja vafan, vadå!? Svarar Cevin glatt.

- Det är så att du förmodligen glömde handbromsen när du valde att parkera mitt i den sluttande vägen, så den har nu rullat in i en annan bil. Ägaren står där nere. 

(“mohahahaaaaaa” har aldrig passat bättre…..tänkte jag)

Cevin är munter, gladlynt och snäll när han med sin harmoniska stämma säger att  ”JÄVLA FITTA, DU SKA BETALA DETTA!! GE MIG DITT JÄVLA PERSONNUMMER INNAN NÅGOT HÄNDER!” 

- Du har inte med mitt personnummer att göra, jag har inte förstört något, så… ?, säger jag. 

-Ägaren till den pårullade bilen (vi kallar honom för Imenau, för att det låter ståtligt och sauverande) entrar den ganska envägsgående diskussionen och frågar om jag har smitit från att betala. Jag förklarar som det är och han säger att han inte förstår vad jag då gör här? Gå, du har inte gjort något olagligt.

Cevin går i taket (ne de fanns inget för vi var ute, men han byggde ett, förstörde det och brände upp det med sin eldsprutande näsa)!!! 

Cevin utbrister sedan i en harkling att, han tänker ringa polisen och jag måste därför stanna kvar för att inte göra mig skyldig till ‘smitning’.

Polisen!? skrattar Imenau, den korrupta skaran människor? Du, jag råkar jobba som advokat och kommer precis från jobbet. Ringer du dom så kommer de inte vara speciellt glada på att din bil mycket väl kunde rullat på en människa eller ut i korsningen. Men ring du.

(börjar äntligen förstå mig på det så väl konsumerade uttrycket “Muhahahahahahaaaa!!”)

Medan dom byter uppgifter, vakten funderar på vad han ska ha för dipp till pomesen och polisen sover vidare, så rullar…nja…trampar jag som en dåre hem mot sängen. Upprymd av en positiv känsla, av en dos vardags-adrenalin och med ett rejält djup på smilgroparna. För det tackar jag Cevin. 

Månadens band - Känt, Naket och Tennis!

Instiftar en tjusig kategori idag tänkte jag. En som jag varken kan undgå att intresseras av eller kommer kunna hålla mig till rubrikens begränsning. Hur som är kategorins oskuld nu tagen och satt i rullning! Enjoooy!

1! Två band har hamnat högt över det vanliga flödet denna månaden och alstrat en nästan terroriserande vakenhet i musikvärlden. Det ena är ett band som så sent som igår hade ett rosat live-framträdande och absolut förtjänar all uppmärksamhet. Jag pratar om The Naked and Famous. 

Förutom en lurig regering i kategorin “vem uppfann flygplanet”, ett udda förhållningssätt till får, frukter som djur och världens sydligaste huvudstad, har Nya Zeeland alltså också fått ett kännetecken i form av ett naket och berömt band. 

Hur många gånger de trasiga tonerna och den ljusa (nästan lite Toril Lindqvist (AIV) över den?) inledande stämman än ljuder ur mina ganska måttligt imponerande laptophögtalare så tröttnar jag inte på Young Blood. En briljant låt på många sätt! 

Kanske brister kvaliteten rak igenom albumet, men topparna väger upp tillräckligt för att absolut få se detta gäng på många scener framöver. Tyvärr hittar jag inte så mycket mumsigt skvaller eller sköna historier att rapportera, kanske i orsak av att de är ganska färska. Vi får hoppas att Young Blood också leder till fler karismatiska handlingar, de e ju trots allt sådana historier som skapar legender. 

2! Just historier är något månadens andra band har greppat. Psykologi-studier ledde till äktenskap och vidare till studio-album. Alaina Moore och Patrick Riley gjorde 2009 en sju månader lång resa, seglandes över haven, och det är nu den vi får återberättad på skivan Cape Dory, under namnet Tennis. 

Alaina beskriver deras musik som “..vintage pop… and draw most of our inspiration from 50’s and 60’s pop–not anyone in particular just the general aesthetic of the times.”

Ett intressant par och mycket intressant musik! Bara den olikartade och skiljaktiga stilen är spännande, för att inte bara nämna de supersköna historierna om deras båtäventyr! 

En text om en tönt. En ganska känd tönt.

Mark Zuckerberg. Enligt honom, uppfinnare av ‘poke’en. Enligt mig, en ledsam och fatal tönt.

För att. Tackvare Engelska språkets vokabla rikedom behövdes inget nytt verb instiftas genom poken. Poke betyder peta och det skapar ingen större förvirring. Förbluffande nog var så inte fallet i Svenskan.

I Sverige ‘puffar’ vi varandra.  

Det kan tänkas skett en Svensk förvirring i hur Mark menade att använda ‘puffen’. Men så är inte läget. Denna herre talar friskt om hur stolt han är över sin ‘uppfinning’. Alltså, han är en tönt! Och jag ska förklara varför.

Hans uppfinning berikar en SUPERTORR smygraggar-kultur och har växt fram till att bli det fundamentala, urlöjliga steget för många att nå ut till nya, ‘spännande’ kretsar. Håll med om det. Det är enligt mig bara en viss typ av människor som faktiskt använder ‘puffen’ - och då förmodligen för att få kontakt med någon. Accepterad på Internet, men i vilket annat sammanhang? Låt säga att du vill få kontakt med: Ny klasskompis? Ne. Arbetsintervju? Ne. Date? Ne. Krogen? Ne. Debrymatch mellan AIK - Djurgården?…… 

Nå väl, det må så vara att man får stå ut med en puff ibland. Det blir sällan socialt pinsamt eller lite snett av en puff i alla fall.

En taggning däremot. Det är något som har skapat en förkastlig vana hos många. Uppmärksamhets-missbrukarna jublar och vi andra ‘unfriendar’ i desperation. Innerst inne TROR jag de flesta inser hur ytligt det framstår att tagga sig på ‘jobb’, ‘skola’, ‘gym’, men jag VET att många verkligen har ett underligt behov av något slag och därav måste visa oss andra sånt här tjaffs.

Så, Mark. Hade du varit en skön kille, hade du kommit på applikationer som skapar en intressant stämning på FB. Inte en stämning som främjar det omogna och får bekräftelsebehovets slavar att skrika ut ett skapande av mitt dagliga nyhetsflöde! Mark, du är en genuin tönt!

Svärdets redbarhet

I brist på ganska mycket annat såg jag idag en halvlång dokumentär. Till min förmån hade jag en liter kaffe, en vit soffa och slog efter lite eftertänksamhet och frenetiskt undrande över Viasats ENORMA vod-fjärrar, på någon fakta kanal. Jag slogs av två tankar.

Det första. FAN ATT DET E BRA! Att ‘dom’ ständigt lyckas hitta en röst med sådant djup att vad du än befinner dig i för uttråkat stadie så, smack, är du fast. Det går inte sluta kolla. Mer röst. Mer! Berättar denna okända och potentiella jultomte-stand-in till herre saker för mig också!? Fyfan, de här ska jag se! Ämne? 

Svärd. mmh… Mitt intresse för svärd är egentligen lika stort som Greklands chanser i kategorin: EMU - LAND OF THE YEAR AWARD.

Dock. Ja, ooja! Jag så hela! 

Visste du exempelvis att man 1500 f.k ansåg det fjolligt att döda någon med pil? Svärd sarre va! Beröring, förbindelse och direkt gensvar av sin motståndare. Man ville lära känna innan man inledde en envig på liv och död. Vad är hederligt i att döda någon man inte visste något om. Den inställningen, viljan att trycka bort de alla inhibationsfyllda känslor som ändå måste uppstått. Det e fan krig! 

Här börjar den hypotetiskt lagda killen i mitt hjärnkontor att snurra ett par glada var på stolen, skriva som en idiot på sin (något föråldrade) dator och trycka PRINT. 

Vad hade de båda WW’s blivit om vi tänkte så här? 

På många sätt är Första och Andra Världskrigen, kanske främst det andra, något som de flesta har ett SUPER intresse i. De flesta anser sig veta…mest… och det finns alltid någon som har ny, fräsh och framförallt TOPP-udda-intressant’ish fakta att berätta. Fakta som kanske bara några få, eller ens  någon annan hört innan. Jag menar inte att det är osanning eller personer med någon form av hypokondrisk självbild att trycka undan. Ne. Jag menar att det finns så ooooändligt mycket att intressera sig i. Allt från vart man tog järnet man sedan byggde nazi-vagnar att bränna människor i, till pansarvagnsutveckling. 

Som sagt.

Vad hade vi pratat om, hur hade vi återberättat, hur hade det sett ut. Om vi, på bekostnad av hederns anseende, ville lära känna motståndaren innan vi dödade honom?

Låt då säga att Tyskarna skulle bjuda in till en sauerkraut med schlagsahne middag. Alla kunde delta, från Japan till USA, Italien till Ryssland. 

Hehe. Ser både en kvantitativ ökning av tolkar, och en ENORMT intressant middag, som hade fört med sig lika mycket smaskiga myter, som blod. 

En bra vinter, i a capella - DEL 2

Ett sätt att dela in musik i genrer är att se till syftet bakom musiken. Hur ‘ärligt’ det än låter finns det givetvis ett bakomliggande kommersiellt syfte, det ska vara lätt att välja, relatera och därmed konsumera. 

David Bordwell är en film-analytiker, född ‘47 men still going strong! Jag ska försöka hålla tillbaka min analytiska och akademiska sida så mycket det går, jag lovar. Men lite facktermer måste jag använda. Bordwells största projekt i genrearbete ligger i hans kartläggande av att dela in filmer i tre huvudkategorier. Fabula (handlingen i kronologisk ordning, leder alltså även till ett individuellt skapande av fabula), Syuzhet (ett ryskt krångelord som betyder något i stil med narratorisk konstruktion, vilket det också är. Enkelt uttryckt betyder det handligen som du ser den på bioduken) och Stil (kameravinkel, ljus, ljud…). 

MIn poäng är trots allt inte, fast jag gärna hade, att hålla en skriftlig bloggifierad föreläsning om David Bordwell. Det som är intressant med detta är att när man går ner på en djupare nivå i definitionen av en genre, musik som film, märker att en genre inte är något man först skapar, utan något som växer fram. Att blanda flera genre betyder alltså inte bara en mix, utan förmodligen också ett första steg in i en ny genre. Där har ni huvudanledningen till mitt intresse i folk som gör det oväntande, det okommersialiserade och det som är main men inte stream. Bon Iver kanske är något på spåren här!

Å ena sidan hoppas jag alltså på ett ‘genre-bryte’, å andra sidan har det redan skett i och med detta album. Det jag letar efter är något lite tydligare, lite mer snaskigt, lite mer aftonhoran-rubrik en sömnig Söndag. Jag känner inte mr. Vernon, trots att jag gärna hade tagit den första ölen på min nota om jag fått chansen, men han verkar som en person med tillräckligt stilskapande känsla för musik för att vara en kandidat till det genrebyte jag hoppas på! 

En bra vinter, i a capella DEL 1

Bon Hiver är franska och betyder bra eller fin vinter. Justin Vernon anspelade tjusigt på detta i sin källarvåning när han skrev låtarna som senare bildade Bon Iver. Om han satt i just en insnöad men varm källare, gärna beläget under ett stockhus hans morfar offrade många droppar svett för att få klart, är inget jag vet. Jag får  bara känslan av det. 

Det senaste har både NYT och DN skrivit varma reportage om gruppen. Trots Vernons framträdande roll och musikens singandsongwriter-stuk, är Bon Iver ändå en grupp. 

Blood bank kom 2009 och innehöll både låten blood bank, som jag personligen rankar som en av mina favoriter än idag. Men också. Woods, som ni säkert har hört Kanye Wests geniala version av. Kanye tog säkerligen ut Bon Iver från ett medelstort och smårökigt rampljus, till ett större och starkare belyst rum, fyllt av en överväldigad, förvånad och inte minst imponerad Lady Ga-Ga publik. När West, en dag för halvommånad sedan höll en enormt stjärnspeckad och uppskriven konsert i NY, var det varken hans egen eller Ga-Gas röst som öppnade hela spektaklet. Ur den mörka och dimmiga röken hördes en ljus röst eka i klar a capella. Woods i originalform framfördes. Bon Iver är absolut, OCH ÄNTLIGEN, på musikens världskarta! 

 2011. Nytt album och..ja, vad förväntas? Något i stil med; en ljus röst, tongivande gitarrer och ett avslappnande trumkomp?

Vad förväntningarna än må vara, kunde nog de flesta med stor säkerhet säga att de kommersiellt kunde klassa in även detta album till Singandsongwriters. Beth/Rest - heter sista låten och den är, precis som DNs kritiker Po Tidholm beskrev det, som gjord för att lyssna till i ett häpet och undrande tillstånd, medan eftertexterna rullar förbi och filmen är slut. Den övergår från ett intro att liknas vid en 80-tals Keyboard, möjligen visualiserat av två kärleksfullt plaskande delfiner i motljuset av en illgul solnedgång. Låten övergår dock till att blanda in både gitarrer och den traditionella rösten som Vernon har begåvats med. 

Ett genre-bryte. 2011. 

Visst, genrer intresserar mig något förbannat, men det är inte bara det som gör skrivan till vad den är. Många av låtarna levererar lika högt. Perth, Towers, Minnesota WI och Holocene för att name-droppa lite. Men de håller sig inte heller någon enstaka genre. 

Det känns som att inlägget börjar bli av typen som borde klassas in i DEL 1 och DEL 2. Och givetvis måste vi gå lite djupare i genrebrytandet. Så, vi fortsätter med lite focault-teorier på nästa bland.

Kreativitet = Hjärnstörning?

Dålig läsning för sifferknarkare.

En myt som säkert alla krockat med är den som påstår att det finns ett samband mellan kreativitet och psykiska sjukdomar. En svensk forskare med ett namn jag inte kan få fram ur hjärn-databasen, bestämde sig nyligen för att slå hål på denna introverta myt.

Kreativitet definierades i yrken, som tex. konstnär, författare, skådespelare, artist. Sedan undersökte man hur många med dessa slags yrken som varit inlagda för någon form av psykisk sjukdom, där schizofreni och bipolära sjukdomar (som manodepressivitet) förekom mest frekvent. Man spårade även upp släktingar till personer med kreativa yrken och undersökte om det fanns någon sjukdom i släkten.

Studier knåpades ihop och resultat kom! 

Det krossade inte. Spädde det på(?) Kanske bevisade det. Resultatet visade att folk med kreativt tänk ofta har (själva, eller i släkten) någon form av psykisk skada. Myten är ganska mycket större nu, än innan studien gjordes, men en förklaring kanske finns i de som tagit livet av sig?

1970 dog, den redan då stilbildande och legendraiske Jimi Hendrix. Mitt antagande är att han förmodligen inte hetsklunkade rödvid och poppade tabletter för att grönan inte motsvarade förväntningarna ‘67, utan att han var manodepressiv. Det behöver inte betyda, men är troligen en avgörande faktor i vad som ledde till hans maniska drogmissbruk.

Men.

Han är trots allt knappt känd för det. Visst folk vet. Absolut. Men det är hans kreativitet som ringer högst i de allra flesta hjärnor! Vad som är ett faktum är att manodepressiva personer kan vara friska i långa perioder, i många fall flera år. Enligt mina hemliga och säkra källor, hamnar vissa då i ett (av mig) kallat ‘hyper-stadie’. Tankegången blir då bredare än den första deltagaren ur ‘Biggest Loser’s höfter och associationerna vilda och snabba. 

Det som är intressant är att runt 40% av alla yrken i Sverige innefattar någon slags kreativitet. En psykiskt sjuk person kanske inte bara borde ses som den sjuke, utan också den banbrytande. 

Hjärnans eget ordspråk

Ett första inlägg. Ett försök att beskriva mig.

På tåget, påväg närmare mitt tomburksfyllda kylskåp. Jag intog placeringen i ett av de lagom blåa sätena SLs vagnar erbjuder. Jag rotade upp en tidning (DN, 18/6) ur väskan, men tappade mobilen. Jag plockade upp mobilen, men tappade tidningen. 

Satan förföljer mig!

Efter jag stökat klart och killen i jeans, med lite-för-gul-lugg-för-att-tas-på-allvar bredvid mig dödat klart mig med blicken, slog jag upp kolumnisten och artikel som var mest i iögonfallande… och läste.

Den prydde samma rubrik som min text, eller min text samma som hennes. Den var sådär nergottat djup och pricksäker, men på samma gång omsvallande, av en trygg obehagskänsla att täcka sinnet med. En såndär känsla som bara en doktor kan ge. Du vet; “du har papadopulisiarus i ändtarmen och ett ben sticker ut tre decimeter från ryggen. -Okej, tack. Förjävlajävligt. Men det känns bättre, när jag vet. 

Vad vi vet är vi rädda om, och det vi har beskyddar vi med våra liv. Vår känsla av att förlora något håller vi på sådan distans att vi ofta, om inte alltid, glömmer bort vad vi kan vinna. Vad som döljer sig bakom knuten är inte intressant, om jag måste riskera att offra den eller det jag redan krampaktigt håller i handen. Vi vaggas alltså i en vagga som, av allt att döma, strider emot varenda liten fundamental kvist i kapitalismens lagar. Det är vår natur. Och vårt språk. 

Neurologi heter det. Det händer givetvis i hjärnan, och aktiverar nerver. Som alltid tycker jag.  Det ligger alltså i därmed givet i vår natur och där genom också svallar över till vårt språk. Gärna genom att någon smart person beskrev en känsla. Något som alltså här visar sig vara en naturlig faktor. En klassiker skulle varal: “Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.”. 

Artikeln ger mig såhär långt en hög igenkänningsfaktor, men mest hos andra personer. Folk jag känner. Inte mig själv. 

Självbild och hela det tjabbet är inget jag vill gå in på. Men jag ser mig som en person som snarare slänger mig in i en ny situation för att den förra var ‘gjord’. Nytt vill jag intala mig stimulerar(!) Artikeln fortsätter att förklara, att även personer som vill testa nya saker och tenderar till att inte skydda det man har i samma grad, ÄNDÅ innehar samma fysiska impulser i hjärnan.

Nu börjar jag känna igen mig.  

De personer har, enkelt förklarat, redan tagit det som döljer sig runt krönet som sitt, redan innan de ens fått det. De slänger det gamla, för att ta det nya, men räknar redan blint med att få det nya. Vad som är likheten är att dessa personer också känner förlust-känslan när de inte vinner.

NU börjar jag på riktigt känna ingen mig.

Likt en våg av smågrus träffar tanke efter tanke mig. Är det så? Vad betyder det? Hade jag offrat min saftiga biff i gryningen en solnedgång under stenåldern, för att kanske vinna en mamut? Hur borde det ändra min retorik? Jag hoppar in på helger och säljer, borde jag kanske börja presentera prylar på så sätt att folk blir rädda att förlora dem, istället för att försöka skapa ett behov. Vem vet. Var det så Reinfeldt gjorde 2006? Inte kommer jag ihåg.

Men jag måste skriva om det. För “Den som tiger han samtycker”.