Knut Stahle: Efter några dagar började jag prata med mig själv

Knut har varit hemma flera veckor men delar av hans fötter är fortfarande lite avdomnade. Han säger att han förfrös dem på ön. När han åkte dit, strax efter påsk, var det fortfarande snö på Gotland.

- Jag kände till ön eftersom jag var där på skolresa när jag var liten. Den är ungefär lika stor som två gamla stan, två gånger två kilometer. Där finns en gammal fyr, två fyrar som snurrar och ett gammalt stenskjul som kallas för Måsägget. Där bodde jag. Det bor ingen på ön och för att ta sig ut bokar man en resa med en gubbe som heter Lillis. Någon gång i månaden kommer någon från SMHI och tar vattenprover, ibland kan det komma någon fågelskådare. Annars är den helt öde.

Idén till dokumentärfilmen fick Knut under en tid då han sällan var ensam. Efter intensiva, och inte sällan sena, dagar på skolan träffade han kompisar eller jobbade. Ettan där han bor delar han med sin bror.

- Jag ville undersöka ensamhet, beskriver Knut. Det finns ju egentligen två sorters ensamhet, en negativ och en positiv, kreativ typ av ensamhet. Där man väljer att vara själv. Jag ville dra det lite längre, och bestämde mig för att prova på livet på en öde ö.

Du ville ta det lite längre, hur menar du då? 

- Ja, egentligen kunde man ju gjort det på ett annat ställe men jag tycker det är ett roligt koncept med en öde ö. Det var kul att läsa Robinson Crusoe när jag var liten. Det här var också enda garantin att ingen kan komma till en, ön ligger fyra kilometer från Gotlands östkust och vädret är ofta dåligt. Det är inte helt lätt att komma till ön om man inte har en hyfsat stor båt.

Hur hade du förberett din vistelse? 

- Jag hade bestämt mig för att vara utan tidningar, radio, tv, dator, mobil, allt sånt där. I min research om ön hade jag tagit reda på vad jag behövde ha med mig, på ön fanns ju ingen el eller rinnande vatten. Jag tog med mig 20 liter vatten för att dricka, och när jag lagade mat använde jag havsvatten. Ibland kunde det ligga någon liten räka i gröten.

Är du en friluftsperson i grunden?

- Absolut inte. Till exempel så förstod jag inte hur spritköket fungerade förrän sista dagen, till dess hade jag ställt in kastrullen mitt i elden och kämpat med att hålla den levande hela tiden. Det visade sig att jag hade missat en jätteenkel grej på spritköket, en skruv som hade suttit hårt som behövde skruvas. Jag blev väldigt glad när jag kom på det.

Så, berätta om din upplevelse. Hur var ensamheten och dagarna på den öde ön?

- Det var sjukt långtråkigt! Jag filmade några timmar om dagen och sedan var det rätt mycket jobb kring att fixa mat, ved och eld. Men det fanns inget att göra däremellan. Till slut blev det så att jag gick ett varv runt ön, för att fördriva tiden, varje dag. Det var kallt också, kunde komma en hagelstorm mitt på dagen med ärtstora hagel. Mina stortår är fortfarande lite avdomnade sedan tiden på ön. Jag sov i dubbla sovsäckar om nätterna och i dem hade jag en värmekudde som fylldes med varmt vatten om på kvällen. Sedan vaknade jag ändå klockan sex nästa morgon för att det var så kallt.

Vad saknade du mest när du var på ön?

- Folk. Det är det som är jobbigast att klara sig utan.  Och tystnaden – att inte kunna lyssna på musik eller se på tv eller något ljud. Man blir lite konstig efter ett tag. Efter några dagar började jag prata med mig själv hela tiden. Och jag drömde hela tiden att jag träffade folk, eller att jag själv var två personer som hade en dialog.

Hur höll du koll på tiden som gick?

- Jag hade ingen klocka, så jag fick följa solen. Tiden gick sjukt långsamt, så det gällde att hitta på grejer för att fylla den. Jag började räkna på hur lång tid jag hade varit där och hur lång tid som var kvar. I brist på annat började jag räkna ut allt i procent. De allra längsta dagarna var den andra, precis i början, och i slutet kring den femte, sjätte dagen. Och det var riktigt jobbigt sista dagen när jag fick veta att jag skulle bli tvungen att stanna ytterligare en natt – det passade Lillis som körde båten bättre. Ändå var det till slut sorgligt att åka därifrån när jag väl lämnade, det var väldigt fint där ute.

Blev du aldrig sugen på att avbryta vistelsen?

- Jo, absolut. Men det gick inte. Gubben med båten, som skulle hämta mig efter åtta dagar, var på en mässa i Stockholm. Det enda sättet att avbryta hade varit att ringa 112 och det kändes lite extremt. Jag var i och för sig sugen på det också.

Kan man prata om någon lärdom från veckan på ön?  

- Det jag lärde mig var nog att orka med att det var tyst. Det var tyst hela tiden. Jag tycker egentligen att det är ganska jobbigt, men lärde mig att tåla den, tystnaden.

Kände du dig någonsin rädd?

- Jag är inte mörkrädd men kände mig lite orolig för vädret ibland. En dag var det så tjock dimma att man bara kunde se en radie på kanske 40 meter omkring sig. Det var som att vara inne i en bubbla, alla djur hann ut ur den innan man fick syn på dem och allt var alldeles knäpptyst. På marken låg skelett efter döda djur. Det var en lite otäck dag.

Den här dokumentärfilmen blir ditt examensprojekt på Berghs, berätta.

- Film är ju grafisk design i rörelse. Man jobbar med ljus och komposition och mångab praktiska grejer, som titlar, text och affisch. När jag kom på idén visste jag inte om det skulle bli en bok eller en film men kom ganska snabbt på att film var det bästa mediet för ett sådant här projekt. Filmen blir 13,5 minuter lång och kommer att visas på Gotland, eftersom Film i Gotland gav mig stöd. Sedan tänkte jag skicka den till lite festivaler.

Kan du beskriva filmen?

- Filmen ställer en fråga kring ensamhet. Jag intervjuar mannen med båten som körde ut mig, en före detta fånge, och en psykolog. Dessa inslag varvar speaker med inslag från ön och miljön därute. Konstiga vrakdelar och så. Allt som allt fick jag ihop sju timmars filmmaterial och just nu håller jag på att klippa. Filmen kommer att visas på Berghs slututställning, jag har slagit mig ihop med två andra som också gör film och kommer vi kommer att rigga som en biograf på Berghs.

Avslutningsvis, berätta vad det första var som du gjorde när du kom tillbaka från ön?

- Jag hade ett påskägg hemma som jag inte hunnit äta. Jag tryckte i mig hela ägget på en gång. Sedan duschade jag, och åt en massa mat. Jag trodde att det skulle vara mer av en grej att gå ut på nätet, men det var det inte. Tangentbord däremot, kändes konstigt och ovant. Att prata med människor var också märkligt, det hade ju varit så tyst där jag var. Det kändes som att alla pratade jättemycket och jättefort. Jag satt mycket tyst och lyssnade, lite som att jag var drogad. Men det gick över efter ett par dagar.

Knut Stahles film, Ensland, kommer att visas under Berghs slututställning som pågår den 24 - 26 maj. Läs mer om den här.