Den här artikeln är inaktuell (eller gammal).  Här är Berghs aktuella kursutbud!

Oscar Poulsen: vilka i samhället har svårast att berätta sin historia?

ludde okmian lite

Oscar Poulsen är inte bara lärare på Berghs fotoutbildning Bilder Nordic School of Photography. Han är fotograf också. Och skribent. Och gästföreläsare. Och projektledare. Och just nu aktuell med Bildens röst – en utställning där tre marginaliserade grupper blivit utrustade med kameror för att dokumentera sin verklighet under ett år.

Skrivet av Berghs School of Communication
April 22, 2012

Fotograf Oscar Poulsen har sin kalender i bakhuvudet. Nästa vecka ska flera hundra bilder printas. Veckan därpå ska de hängas. Lördagen den 5 maj öppnar utställningen Bildens röst – ett fotoprojekt som Oscar projektlett under snart ett och ett halvt år. Det hela började vid valet 2010.

– Under valvakan 2010 satt jag och mina kompisar på en sylta i närheten av där jag bor och följde valet. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och alla blev jävligt sura. Jag tänkte att nej, nu får vi skärpa oss, nu måste jag göra någonting. Jag ville bidra på något sätt, göra något för platsen där jag bor. Så jag tänkte: vad kan jag göra? Jag kan fotografi, jag är driftig, jag kan göra så att de som idag har svårt att uttrycka sig och få plats i media får en möjlighet att göra sig hörda och synas på ett sätt som de vill, ur deras perspektiv.

Idén till Bildens röst var född. Under veckan som följde satte Oscar ihop ansökningar för projektet och skickade därefter ansökningar till landstinget, Stockholms Stad och olika stiftelser. De enda som nappade var Landstinget och tillsammans med två andra fotografer bestämde sig Oscar. Nu kör vi.

Bildens röst är ett fotoprojekt där tre marginaliserade grupper blivit utrustade med kameror och med hjälp av handledning från professionella fotografer dokumenterat sin vardag. Grupperna i Bildens röst är hemlösa, ungdomar mellan 13 och 16 år och asylsökande.

Hur tänkte du kring grupperna som valdes ut?

Jag ställde mig frågan: vilka i samhället har svårast att berätta sin historia? När man är i åldern 13 till 16 år går man på högstadiet och allt är bara kaos. Man har ingen tanke på att man borde ha en röst i samhället, precis som alla andra, man vill bara överleva. Likadant, fast på ett helt annat sätt, är det för hemlösa och asylsökande, de andra två grupperna. När de väl porträtteras i tidningar och magasin är det nästan alltid med en egen agenda från tidningen. De har bestämt redan innan vad artikeln ska handla om. Jag ville leka med frågeställningen kring hur det bli om man tar bort allt det där, ger dem det förtroendet, uppmärksamheten och bekräftelsen, säga att vi är intresserade av din syn på världen och ditt liv.

Deltagare i projektet, som pågått under större delen av 2011, har varit en hemlös man i 45-årsåldern, en asylsökande kvinna i 30-årsåldern och tre ungdomar mellan 13 och 16 år. Oscar själv handledde ungdomarna.

– Urvalet skedde lite av en slump. Jag har varit ute i skolor och pratat om projektet, där träffade jag en av de som deltar. En annan träffade jag genom en workshop på ungdomsfestivalen Ung08 i somras. Den tredje kom på rekommendation, den tjejen hade redan en blogg och där hon dokumenterade sin vardag. När det gäller den hemlösa mannen fick vi hjälp av tidningen Situation STHLM att hitta. När projektet började var han ganska illa däran, missbrukade mycket och hade ingen bostad. Men under projektets gång har han kommit på fötter ganska mycket. Jag vet inte om det är på grund av projektet men jag tänker att det kanske är det. Jag hoppas det. Att någon har visat att du är viktig, precis som alla andra. Den asylsökande kvinnan var svårast att hitta, det är mycket sekretess inblandat där. Olivia, som varit hennes handledare, träffade henne genom en mötesplats i Stockholm som Röda Korset anordnar.

Hur gick ni tillväga rent praktiskt?

Vi utrustade alla deltagare med kameror, köpte kompaktkameror på Myrorna och fick spons på film och framkallning av Fotokungen. Sedan har deltagarna fotat på under månaderna som gått och vi har fått in film efter film som vi sedan framkallat och tittat på tillsammans. Som handledare har min roll varit att stötta och hjälpa och ibland fånga upp när man ser att det behövs, ställa vissa typer av frågor. Det kan vara svårt att börja fotografera på vardaglig basis, många tänker att man ska fotografera ”moments” och inte den vanliga vardagen. Då kan man som handledare ge små uppgifter, som att ta en bild i timmen under en hel dag och förklara varför den typen av berättande är viktigt.

Hur många bilder fick ni in under projektets gång?

Olika många från olika deltagare. En av dem, trettonåriga Alice, fotar precis hela tiden och från henne kommer vi printa ut 200-300 bilder som blir till ett jättecollage. Det har varit jätteroligt att se hur hon fotar helt bekymmerslöst. Vissa är lite svårare att få igång, dem måste man pusha lite. De som fotat med film har fotat ungefär tio rullar var och av dem har vi valt ut ca 30 var så totalt visar vi ungefär 300 bilder plus två filmer som Alice gjort med sin iPhone. Det blir en variation mellan stora och små.

Den 5 maj öppnar utställningen, som pågår i två veckor på Galleri Kontrast på Södermalm. Vad i det här projektet har varit det största för dig, personligen?

Nu på slutet ombads alla som deltagit att berätta, med sina ord, hur de har upplevt det här. Att få in de historierna, läsa om vad de tänkte innan, hur det har gått för dem, vad som varit svårt och lätt, det har nästan varit störst för mig. Att få läsa hur mycket de uppskattat det här. Tidigare har jag gått mycket och tänkt i min egen värld, hur det ska bli och varför det är bra, men man har inte riktigt vetat.

Texterna, tillsammans med bilder från projektet och från utställningen, kommer att presenteras i en blogg där utställningen kan leva vidare även efter att den plockats ned på Galleri Kontrast i Stockholm.

Vad hoppas du ska hända med utställningen?

Jag tror inte att den kommer vända upp och ned på någonting, men jag hoppas att folk som sitter på maktpositioner, oavsett om det är inom politik eller media, ska ta in den. Målet med utställningen och projektet är att ge de marginaliserade en röst, att ge dem samma möjligheter som andra. Det finns ingen kontenta eller ”så här är det” med utställningen, den är helt enkelt något som jag hoppas att människor ska titta på och ta in i sin egen värld. Kanske också känna att de vill göra något av det som just de kan eller de positioner som de sitter på.

Vad har varit det svåraste med projektet?

Jag trodde att det skulle vara lätt att sprida det – dels att få in folk som ville hjälpa till med projektet ekonomiskt och dels att hitta folk som ville skriva om det. Jag trodde att det var ett sådant projekt man ville stötta. Det visade sig vara väldigt svårt. Jag tror att det kan ha att göra med att det just är de här tre grupperna, att det är lite känsligt att jobba med dem. Kanske är det enklare att bara sponsra en hockeyturnering, det innebär inga värderingar eller något man måste ta ställning till själv. Det handlar om att förskjuta maktperspektivet litegrann och det kanske är svårare att skriva om det.

Du är lärare på Berghs Bilder Nordic School of Photography – berätta om det.

Jag har varit med sedan Bilder Nordic School of Photography startade, för tre år sedan. Min roll är att jag har hand om den första delkursen i utbildningen, Kreativ kamerahantering. I den får studenterna en introduktion och sätter igång ett bildtänk, samtidigt som vi sätter den grundläggande tekniken.

Hur är det att vara lärare inom Bilder Nordic School of Photography?

Utbildningen är väldigt, väldigt bra. Det finns ingen kvällskurs i det här landet som är vassare inom det här området och de flesta som går ut börjar göra mindre fotouppdrag eller assistera fotografer.

Det gamla sättet att bli fotograf är att jobba som fotoassistent i fem år. Här går folk en kvällskurs på ett år och sedan kan en del av dem börja ta betalt. Det är en väldigt effektiv kvällskurs och vi kör ganska hårt med studenterna. Jag tror det är bra att hålla en hög nivå, att utbildningen håller lika hög kvalitet som disciplin.
Ibland anmäler folk sig till en kvällskurs för att man mest vill ha något att göra, men så är det inte riktigt på den här. Här måste man vara dedikerad, vara beredd att gå in och göra sitt yttersta, pressa sig och göra enorma framsteg. Om man inte går in med hela sig, då kommer inte de där stora framstegen.

Vad gör du när du inte projektleder Bildens röst och jobbar här på Berghs?

Jag jobbar som fotograf. Och gör ett magasin, Vidvinkel Magazine och Vidvinkel Digital. Jag jobbar i en bar och det händer att jag skriver om fotografi. Ibland gästföreläser jag på folkhögskolor. I sommar ska jag St Petersburg på en fotofestival och sitta i ”portfolio review”. Jag gör helt enkelt lite allt möjligt men det mesta kretsar kring foto och en viss typ av fotografi som jag är duktig på.

Vilken typ av fotografi är det?

Fotografi är så brett. Det är som bollsport, man har en boll men det är det enda som är gemensamt mellan olika grenar. Låt säga att du delar kontor med tio andra fotografer – det behöver inte betyda att du har något gemensamt med någon av de andra. Jag har alltid varit intresserad av samtida fotografi. Det kan angränsa till konst, mode eller dokumentärt och ofta går det dessutom in i varandra. Men sådant som görs nu. Jag har en bakgrund som medie- och kommunikationsvetare och gillar att sätta saker i en kontext och plocka isär dem. Mina utställningar utgår ofta från en viss tanke om vad just det här betyder i just den här kontexten. Jag jobbar med samtida fotografi på olika sätt. När jag fotar själv är det mest porträtt, människor.

***

Utställningen Bildens röst visas på Galleri Kontrast mellan den 5 och 20 maj. 

Bilder Nordic School of Photography är en intensivkurs i fototeknik och kommunikationslära och omfattar antingen ett år med undervisning två kvällar i veckan, eller en termin med undervisning på dagtid vardagar. Kursen kan vara starten på en yrkeskarriär inom reklam-, mode-, livsstils- eller dokumentärfotografi. Läs mer om Bilder här!