Lusten till ord. Och olusten.

För ett tag sedan köpte jag 20 kg legobitar. Det var till min yngste son. Alla bitar huller om buller i en gigantisk plastkasse med dragkedja. Innehållet är som resterna av ett Legoland i ruiner. Stora bitar. Små bitar. Jättesmå bitar. Pyttesmå bitar. Gula, gröna, röda, svarta, blå, någon odefinierbar färg (mull?) och flera andra färger som en färgblind (jag) inte ska försöka namnge. Möjligheterna är oändliga om man är fri i tanken. Fasansfulla om man gillar ritningar och tydliga instruktioner. Jag tänker att varje legobit är ett ord i svenskan, även om jag tvivlar på att säcken innehåller 126 000 bitar. (Fast det är inte omöjligt).

Jag kan välja vilka ord jag vill. Skärmen är oskriven. Tangenterna orörda som en spegelblank vattenyta när dagen gryr. Jag sticker ner handen i kassen och tar upp en näve ord. Där ligger många ”och”, svenskans vanligaste ord, men plötsligt dyker ett ovanligare upp: sykofant. Vad ska jag göra med det? ”Första dagen på savannen såg vi en flock sykofanter på avstånd. Vi höll distansen eftersom de är så oberäkneliga.” Kanske snarare: ”Styrelserummet var fullt av sykofanter.”

Jag sticker ner handen än en gång och drar upp ordet ”stringens”. ”Du behöver mig! Det är alltid mig du letar efter desperat i slutändan”, säger det triumfatoriskt. Kärleken till ord, är ämnet (sa Bill). Jag lägger undan det för senare användning.

Nästa näve ord är jobbigare för den som skriver. Först i kön är ”tvivlet”. Och med sig har ”tvivlet” sin kompis ”självföraktet”. Bakom dem stampar ”hånflinet” rastlöst. Hoppar jämfota för att inte glömmas bort. ”Skuld” och ”skam” armbågar sig fram och hänger över axeln. Svårälskade ord som lätt sopar undan konkurrenter som ”briljant”, ”begåvad” och ”fängslande”. Men man vänjer sig, som Kjell Höglund sjunger.

Ord beskriver vår livsbana. Banal insikt, men lätt att glömma bort. Det första sagda ordet, det första lästa ordet, första frigörelsen, första anställningen, första kärleksförklaringen, första avskedet. De sista orden. Orden kommer på rad längs ledstången som är våra liv. De fungerar som fästpunkter. För min del är ett av dessa ord ”fluortant”. Jag glömmer inte när jag lärde mig det för första gången. Inte situationen heller. Jag var åtta år.

Svenskans vackraste ord är enligt läsarna till en av våra morgontidningar ”förgätmigej”. Åtminstone 2024. Kanske är det ett uttryck för en av våra största fasor: Att bli ensamma och bortglömda. Ord som besvärjelser mot våra rädslor. Ett av de fulaste enligt undersökningar är ”svenne”, kanske en spegel av samma rädsla; att inte vara någon särskild. Här radar obehagsorden upp sig: anonym, intetsägande, medelmåttig, fjuttig, tråkig, långrandig, halvdan, slätstruken, ordinär. Grå, kort och gott. Eller inte särskilt gott.

Själv tycker jag ”tvärsäker” är ett av de fulaste. Bristen på ödmjukhet, reflektion, självkritik, nyansering. Andra ord tappar i värde och är som avställda tågvagnar på rangerbangården. ”Kollektiv” har (tyvärr) fått något musealt över sig. ”Empati” har förlorat kraft. ”Stadga” och ”förutsägbarhet” rullar in på sidospår. ”Trygghet” har blivit sällsyntare och uppträder ofta med ”bristen”.

Lusten till ord och olusten är svåra att skilja åt, speciellt för den som har skrivandet som yrke. Att hitta rätt kan vara utmattande. Men att kliva över tröskeln av obehag och befinna sig i texten, att välja det exakt rätta ordet, att upptäcka nya och vrida och vända på dem, är en kärlek som inte svalnar eller falnar. Den fylls på dag för dag. Från första ordet till det sista.

Staffan Ryberg, Copywriter
(Programansvarig ArtDirector/Copywriter 2005-2009)

Välkommen till Berghs festival 2025: State of Words.